2012-01-17 @ 08:12:04

Hästar man saknar...

Ja, jag tittade på lite gamla bilder och såg dehär tre sötnosarna... så jag skriver lite om dom för jag saknar dom faktiskt grymt mkt.
Lara

Lara va min sommarhäst sommaren 2011, jag hade henne just för att testa att ha en egen häst och hon var en otroligt rolig häst. Hon kunde det mesta om man bad om det och var väldigt stabil i sig själv. Hon älskade att hoppa, vilket jag inte trodde var fysiskt möjligt för henne första gången jag red henne då hon kändes som ett kylskåp, men på slutet fick hon visa vad hon gick för och det var ganska häftigt.
Jag saknar henne ganska ofta eftersom hon var så olik Stelpa och jag vet inte vart hon är nu, hon var från ett stall där de hyr ut hästar över vintern och sommaren och blev hämtad därifrån ganska snart efter att vi lämnat tillbaka henne.
Kraflar
Kraflar var Jossans första häst och han stod på gården i 4 år. Han var herren i huset och den som bestämde men också en otroligt go och snäll häst med mycket motor. När man red så kunde Kraflar nästan precis allt, förutom kanske vissa långsammare tempon, det märktes verkligen inte att han var 18 för han hade en hel del motor. I stallet kunde Kraflar stå lös och han lyssnad på komandon som "stilla" och ville alltid bli kliad. Han såldes till Gotland när Jossan köpte Atli eftersom de inte kunde ha två hästar.
Han är väldigt saknad på gården både som en i floken och som hästen man kunde sätta sig på och bara åka. Men även som hästen som alltid hittade hem och den gosigaste.
Rekkur


Rekkur var en häst som ägaren till stallet hade men som både jag och Jossan red ganska intensivt ett tag. Han är en liten olyckshäst, men är otroligt go. Han är lite som Nalle Puh, vill bara vara med och ta det lungt. Men han va också en häst med potenticial och var väldigt fin. Nu är han på igångsättning efter en liten olycka men han står på ett turridningsställe i Norrland för att se om han passa i verksamheten.
Han är väldigt saknad på gården delvis för att man vill se vad det blir av honom men också för hans temprament och att man aldrig hann riktigt säga hejdå.
Hoppas på att se dom nån gång igen och att de har det bra <33
Kram Julia

Kommentarer:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Ofta här?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:


Kommentar:


RSS 2.0