Hej!
Ja, nu tänkte vi berätta om i sommras, slutet på sommarlovet, när Anna för första gången skulle rida ut på långrunda med Atli. Vi ansågs att Atli var den bästa hästen eftersom han var lungnast och inte lika tävlingslysten. Det hade han nog varit om han inte varit så stor för Anna...
Vi tar första traven och har kanske kommit halvvägs på den när Anna säger med bedrövad röst:
- Kan vi sakta av nu, jag orkar inte mer?!
Jag och Jossan kollar med förvånade miner på varann en lång stund innan vi börjar asgarva... utan att sakta av medans Anna gör sitt bästa för att hålla sig kvar i sadeln.
Vi saktade av och rider ytterligare en bit och travar lite mer vilket går bra nu men sen när vi börjar galoppera så blir det svårare, det var då vi märkte att Atli var förstor för Anna hon hade nämligen väldigt svårt att sitta ner i hans galopp... Efter ett tag sa hon:
- Kan vi sakta av lite, jag börjar få ont i rumpan?
Varpå våran reaktion blev att återigen lägga sig ner på hästen och asgarva.
När vi hämtat oss efter skrattattaken (utan att sakta av) så fortsätter vi galopper men efter ett tag så säger Anna igen:
- Nu börjar det bli vartm om örat också!
Vi saktar av så Anna kan kyla ner sitt öra och när hon pustat ut säger hon lite skrämd:
- Det skumpade så mycket att det gjorde ont i magen!
Varpå jag och Jossan får ännu en skrattattak, denna gången i skritt.
Vi tar en galopp till men den här gången är det Jossan som får stå i centrum. I farten så tappar hon sin pannlampa (enda gången det har hänt) och slänger sig nästan av hästen men ändrar sig i sista sekund och stannar hästen istället och säger med ridderlig röst:
- Jag rider tillbaka och hämtar den!
Det var tur att hon inte satt på en western häst för den hade slängt sig om i farten...
Sen skrittar vi en längre bit och Anna säger:
- Är vi framme snart?
Varpå jag säger:
- Vi har kommit halvvägs...
Sen ser vi att reflextäcket på Atli har glidit bak och Jossan säger åt henne att försöka dra fram det, Anna böjer sig ner och tar tag i täcket nere vid sina egna tår och drar... det kommer ett kvidande ljud ur hennes mun som inte kan beskrivas annat sätt än att det lät som om hon tagit i så hon skakade.

Sen kom vi i alla fall hem, men på vägen så svänger Anna plötsligt Atli tvärt och Jossan säger irriterat:
- Men ta det lungt Anna!
Anna ger henne förklaringen:
- Men han höll på att gå in i en stålpe! ( hon menade en vägpinne).

Sista biten hem gick vi igenom alla roliga grejer och det slutade med att jag och Jossan höll på att ramla omkull när vi hoppade av hästarna eftersom vi skrattade så mkt.
Vi tänkte att Anna antagligen inte ville rida ut med oss igen...
Bild på Anna och Atli:


Sen något som hände idag... Ett litet samtal mellan Anna och Jossan:

Anna: - Åh äter ni sån mat de vill jag också ha!
Jossan: - Men varför åt du inte när maten stod på bordet?
Anna vid kylskåpet: - Jaha står maten på bordet.
Jossan ger mig en förvirrad blick och upprepar sedan: - Ja, man varför åt du inte när maten stod på bordet?!
Anna säger snabbt: - Jag var hos Engla då.
Ännu en förvirrad blick från Jossan som följs av ett: - Va?!
Anna upprepar: - Jag var hos Engla då.
Jossan med mycket koncentrerad och förvirrad min: - Jaha...

Händelserna ovan låter inte riktigt lika roliga som när det verkligen hände men nu kan vi två iaf komma ihåg allt och garva lite till om ett par år... xD

Det var allt från mig, och ni kommer inte hör så mycket från mej på ett tag för jag åker till Danmark men jag lämnar bloggen åt Jossan så länge och Stelpa åt Jossans mamma.

Kram Julia, Jossan och Anna