Är något som man inte kan förstå helt innan man har upplevt det.

 

Jag har ibland svårt att förklara vad som är det roliga med hästar. Det är svårt att säga exakt vad som är roligt, det finns så mycket med hästar som jag blir glad.

Innan man själv har gjort det så är det svårt att förstå det häftiga med att kunna styra en häst. Den känslan är svårt att beskriva.

Första gången man sitter på en häst och styr själv så kanske man inte får känslan av att man är ett med hästen och bara flyter fram. Men jag tycker att det verkar som om många får en aha- eller wow-upplevelse när de styr en häst själva första gången.

 

Bandet mellan häst och ryttare går inte att se eller höra. Det är svårt att förstå det här bandet om man inte själv har känt det. Det kan man ju förstå för hur ska man kunna lita på att något finns om man inte kan upptäcka det med något sinne. Men till och med mellan hästen och någon som rider för kanske första gången i sitt liv så är bandet tillräckligt starkt för att ge en wowupplevelse.

 

Självklart får man tycka att hästar är tråkigt, äckligt, jobbigt eller vad man nu tycker. Men jag tycker inte man ska vara så säker på att det är som man själv tycker/tror innan man har testat. "Man ska inte säga att maten är äcklig förän man har smakat". Och man måste inte älska hästar men väldigt många verkar vara så säkra på att hästar inte är roligt alls fast de har bara suttit på en häst en gång i hela sitt liv. Man kan väl ge det en chans i alla fall, eller vara tyst.

 

Såhär är det med det mesta. Det är svårt att veta hur något är innan man har testat. Men vi människor är väldigt duktiga på att skapa oss fördomar och sen tro på dom fullt ut.

Jag har tänkt på hur annorlunda jag hanterar Stelpa jämfört med andra hästar. Jag litar mycket mer på Stelpa än de flesta andra hästar. Det känns som om jag känner Stelpa så bra nu så att när vi bara är i stallet så vet jag nästan vad hon tänker. Stelpa kan jag ställa lös i eller utanför stallet och gå iväg och hämta något och hon står kvar när jag kommer tillbaka. På henne kan jag sitta och skritta utan att hålla i tyglarna och fötterna ur stigbyglarna. Jag kan ställa mig upp på ryggen på henne och hon står helt still och väntar. Jag kan hoppa upp barbacka i hagen med bara grimma och rida till grinden.

Det är inte jätte många hästar, om man jämför med hur många jag träffat, som jag skulle våga göra allt det där med. För jag litar inte på dom på samma sätt. Jag vet inte om jag litar på Stelpa så mycket för att jag känner att jag kan lita på henne och hon är en häst som är väldigt pålitlig eller om det har blivit så för att vi känner varan så bra.

 

Jag tror faktiskt att Stelpa litar väldigt bra på mig också och lyssnar på mig. Annars skulle hon inte låta mig klättra runt på henne som jag kan göra. Då skulle hon gå och hitta på egna saker om jag lämnade henne lös. Så jag tror att hon litar på mig och att vi båda litar på varan för att den andra gör det.

Eftersom jag litar på att Stelpa inte kommer börja bocka och kasta sig när jag hoppar upp i hagen så litar hon på att hon inte behöver göra det eftersom jag säger att det inte behövs.

 

Pappa sa en gång när jag kom ridande från hagen: "Julia får man verkligen göra sådär, tänk om hon skulle få för sig något och börja rejsa runt..."

"Ja men pappa jag litar på Stelpa och om jag litar på henne så kommer hon lita på mig, därför kommer hon inte springa iväg." svarade jag.

Och jag tror faktiskt på det som jag sa där, att om jag vågar lita på Stelpa så vågar hon lita på mig. Och jag tror också att om man inte vågar lita på hästen alls så kommer inte hästen våga lita på dig heller. Om du ska få tillit så måste du också visa lite.

 

Läste ett inlägg på en blogg som hette just detta. Outfit. I det inlägget stod det om att ryttaren tyckte att väl matchad outfit speglar samspelet mellan häst och ryttare. "Jag menar har ett ekipage matchat snyggt så får man ju en känsla av ett bra samspel mellan häst och ryttare och ett bra första intryck av ekipaget." 

Detta var en mening ur texten som ur min synvinkel sammanfattar texten. Missförstå mig inte nu för jag vill inte svart måla någon utan jag vill bara dela med mig av mina åsikter som jag har kring detta. Jag tycker nämligen att det är lite intressant det här fenomenet om att alla inom ridsporten måste ha så mycket märkesgrejer och det ska se dyrt, proffsigt och väl matchat ut.

Hur kan matchning av utrustning kan spegla ett bra samspel mellan häst och ryttare?
Ett bra samspel ser man på hästens och ryttarens sinnesställning, hur små hjälper ryttaren kan ge till sin häst och på hur uppmärksam hästen är på sin ryttare. Enligt MIG så är det så det syns i alla fall.
Jag har sett många som kommer i snyggt matchande outfits och märkes grejer som inte har hälften så bra samspel som den med jofa hjälm och halvtaskiga ridbyxor. Samspel är inget man kan se genom kläder, om det finns ett samspel mellan häst och ryttare så syns det oavsett hur outfiten ser ut.

Dock skulle aldrig jag komma i jofa hjälm och halvtaskiga ridbyxor till en tävling. Som du säger så vill man ju se proffsigt ut och göra ett intryck eller kanske inte stå ut ur mängden.. Om det är tävling så tycker jag att man ska klä sig snyggt och kanske i de dyraste grejerna man har. Kläder kan ge lite extra självförtroende och desto mer självförtroende du har desto mer kommer det synas på hästen.

Jag tror också att alla lägger märke till outfiten indirekt men jag tror inte att det ger den effekten du förklarar. Ibland ser det proffsigt ut och ibland ser det "bortskämt/överbetalat" ut. Men enligt mig handlar det om hur ryttaren framställs inte hur ekipaget eller hästen framställs.

 

Jossan

 

 

Hästmänniskor...

Detta gäller ju inte alla som håller på med hästar men många är mer eller mindre som beskrivningen. Det finns faktiskt personer som är nästan precis som beskrivningen. Och många inom hästvärlden har egna och bestämda åsikter, är det inte så? Och för endel så handlar det om att vara bäst.

 

En av Jossans kompisar pratade om tjejerna på hans skola som går hästprofil och sa såhär:

Och är det inte sant till viss del? Många av oss tar med leddarollen som vi har i stallet vart vi än går. Vi tar plats, har naturlig pondus och skaffar oss respekt rätt fort. Detta är ju något som man måste göra i stallet, ska det fungera så måste ryttaren ha ledarrollen. Och många bara fortsätter med ledarrollen när de går från stallet också, vilket kanske får oss att se ut som om vi äger allt.

 

Ärligt talat så tycker vi nog att vi själva är rätt bra. Det vi gör är inte lätt, vem som helst kan inte göra det. Men vi kan för att vi är så bra. Vi får det svåra att se lätt ut. Och vi blir både fysiskt och psykist starka.

 

 

 

Som sagt så är inte det här ett måste för alla "hästmänniskor" och det här är inte våran "fina sida". Men det är en sida som finns hos många i hästvärlden och jag tror det finns folk som känner igen sig.

Jag känner igen mig till viss del. Även om jag ibland klankar ner på mig själv så räknar jag inte mig själv som "bottenskrap". Jag är inte bäst men det finns många som inte kan göra det jag kan. Jag har inga problem med att bestämma och jag vet hur jag vill ha saker och ting. Men när det inte är mellan mig och hästen så har jag mycket lättare för att låta andra ta kommandot och göra på deras sätt.

 

 

Kram Julia

 

Det är otroligt vad de påverkar varann. I stallet blir det mer och mer jeansridbyxor som ser ut nästan som dom man har i skolan. Utanför stallet så är det tajta byxor och höga stövlar, precis som i stallet.

 

Visst beror det helt på vilken stli man har, men vissa "vanliga" kläder ser ju verkligen ut som ridkläder och mycket ridkläder försöker man ju få att se ut som "vanliga" kläder.

 

T.ex. de här skorna. Ett par vanliga Convers och så ett par Jacson ridskor, inte så stor skillnad ju...

Det verkade vara det som intresserade er så jag ska motivera varför jag inte tycker att man ska ha smek namn på islandshästar.

 

Det är helt enkelt så att jag anser att islandshästarnas namn är så underbart fina och unika! (ävenfast det finns flera som heter samma sak)

Atli är ju så pass kort så det är ju inga problem men till exempel Solblesa. Det är endå relativt kort dubbelnamn men jag säger ändå Solblesa. Jag gör sällan undantag ärligt talat. Mina undantag (som jag kommer ihåg) är isf för Silfur-Blesa och en häst som heter Birtingur (tror det var så...) Dom får heta Blesa och Birre. Anledningen till det är att jag inte visste att Blesa hette Silfur-Blesa i början och Birre blev kallad Birre av alla andra så då blev det svårt att säga Birtingur. Men jag försökte säga Birtingur i början och när jag pratade "med" honom så var det Britingur. Men Blesa fick heta Blesa... Det blev för konstigt att ändra på det när jag hade kallat henne Blesa i ett år...

Min tränares häst heler Litla-Saga och får därför också heta Litla-Saga. Så jag ändrar inte på dubbelnamn ens engång.

Men det är som sagt för att det låter så himla fint och det är kul att säga namnen! Jag säger dom säkert helt fel men det struntar jag i! Jag tycker helt enkelt att det är så otroligt vackert med dom islänska namnen så jag vill inte ha något smeknamn på dom som "förstör".

Till exempel har vi då Britingur eller Raudskeggur (Filippas häst, på tennisryttarna). Dom får då heta Birre och Skegget... Kul liksom... Brian och skägget typ... Jag tycker att båda "grundnamnen" är så vackra och speciella så om det vore mina hästar skulle jag alltid kalla dom för Britingur och Raudskeggur för jag älskar att säga det! Haha! Men det är inte mina hästar så dom får ju klart kalla dom vad dom vill men jag tycker att det är lite synd.

Sen så är det ju inget fel på att säga min älskling, lilla ponken, korken, dumbo eller något sådant men det blir ju inte vad hästen heter utan det är ju mer "gull-ord"/skällsord eller vad man ska kalla det.

 

Kram! Jossan

...Är när folk (oavsett om det är dom som håller på med islandshästar eller inte) kallar islandshästen för en ponny.
Enligt mig är det ingen ponny. Den ska heller inte kallar för ponny enligt mig. Men jag tycker dessutom inte att islandshästar, oavsett hur långt namnet är ska ha ett smeknamn. Men jag kan ta den diskussionen i ett annat inlägg.
Jag kan klara av att man kallar sina islandshästar för allt annat förutom ponnys (och förutom skällsord som typ skogsmulle... Men vi tar det en annan gång också). Jag vet inte men det går inte. I mina ögon finns det inget förutom storleken (och ibland knappt det) som är likt en ponny. Så är det bara.
Det heter islands-häst inget annat då kallar jag min islandshäst för en häst även om den inte är det storleks mässigt.
Min råkar ju vara typ maxad D-ponny nu då så för mig så kanske det inte spelar någon större roll om jag kallar honom häst eller inte.... Men även Stelpa är en häst i mina ögon.

Dessutom så ser typ varenda människa om man kommer på en islandshäst eller en ponny/stor häst. (Ännu ett undantag för min häst eftersom alla som kan hästar, som jag känner, tycker att han ser ut som en P.R.E... Vilket gör att det kan bli lite frågetecken om dom inte är kunniga.)
När jag hade Kraflar eller när Stelpa kommer så frågar alla på engång om det är islandshästar. Det är aldrig ens snack om att det är ponnys.

(Kraflakompisen lilla systers kompis)
Men det är är min åsikt och mina upplevelser. Ni kanske har varit med om annat men jag vill helt enkelt inte att våra islandshästar ska kallas ponnys. That's it.

(Baldur, en förredetta inackordering)

Därför kan jag bli lite störd när man får kommentarena: Åh, vilka fina ponnys ni har! Eller: Är det era egna ponnys?

Kram! Jossan