Historien om när Solblesa kom till världen och frammåt...

Jo på gården så har vi ju en liten brutta vid namn Solblesa från Semtegen. Hon är född på gården i Maj för 3 år sen och nu tänkte vi ta och visa lite bilder och berätta om henne genom åren.

Hennes mamma finns också på gården och är ju Silferbelsa frá Àrbakka:

Och pappan är ingen mindre än, Omi från Stav:

När Solblesa föddes så var hon det enda fölet på gården men hon växte upp och blev en liten tuffing precis som mamma. Men eftersom hon inte hade några hästkompisar att leka med så lärde hon sig att leka med människor och än idag är hon väldigt kelig.

Solblesa med mamma första sommaren

Namnet Solblesa fick hon såklart från sin färg och bläsen, och från sin mammas namn.

Sommaren när Solblesa var 3 år så kom det två unghästar till gården, men dom ville inte leka med Solblesa. Och hon fick det lite jobbigt med de två stora stona. Men när de hade åkt så kom en lekkamrat i kanske mer passade storlek, Yöta. Dessa två kom i alla fall överens, visserligen så var Solblesa noga med att det var hon som bestämde precis som sin mamma och farbror Kraflar.

Men Solblesa och Yöta har ändå vuxit upp tillsammans och det går inte att förneka att de faktiskt är kompisar, de visar det inte så mycket bara <3

Och idag är Solblesa 3 år och snart är det dags att börja förbereda sig för inridning. Lite bilder på henne genom åren:

Hon var en linslus redan från början, första sommaren

 

Första vintern

Vår/höst?

Sommaren 2011

I år, 3 år, 2012

Denna söta lilla häst är otroligt rolig och nästan helt orädd och älskar verkligen människor :)

En dyr historia....

Jo det var så här:
Jag hade bokat tid för sadelprovning på Agersta. Tanken var att vi skulle åka där ifrån med det viktigaste, alltså en sadel och eventuellt ett bett och en remontgrimma men det kunde jag lika väl köpa på hööks.
... Det blev inte så...
Vi kom dit och det regnade så eftersom Atli inte fick bli blöt innan vi la på alla sadlar och provred och så vidare så ställde jag mig och honom i det öppna rid huset. Jag ringde och sa att vi hade kommit och sen kommer jag inte ihåg vad vi sa men vi fick vänta iaf. Vi väntade ett bra tag eftersom vi va lite tidiga och jag visste inte riktit om Fredrik (sadelprovaren) var i butiken eller hemma fortfarande så väntade vi i hopp om att någon skulle dyka upp. Efter ett tag ringer jag igen och då säger han att jag ska ta hästen och komma ner till butiken. (Kommer inte exakt ihåg våran konversation men det blev iaf ett missförstånd mellan oss och jag, feg som jag är, vågade inte gå och se om han var där någonstans heller så därför fick vi vänta länge.)

Så går vi dit han tar och mäter för bomvidd och kollar och klämmer lite för att veta vilken sadel som kommer ligga bra. (Han är verkligen jette duktig den här killen!) 
Jag hade fått maila honom i förväg om vilka sadlar jag var intresserad av osv. Och bland dom hade jag då sagt att jag ville kolla lite extra på Sella sadeln. Han säger efter bara en liten stund att Sella sadeln kulle nog passa honom utmärkt! Och går in och hämtar en med rätt bomvidd och längd för att se hur den ligger. Och han tyckte den låg utmärkt.

Sen får vi gå tillbaka till ridhuset med Atli men jag ska tillbaka direkt till butiken för att prova ut en sadel som passar mig också. Så jag lämnar min då väldigt ovane pappa med min ny inköppta, fyra åriga, "lossas hingst" med lov orden att det här tar nog inte så långtid.
Oj, oj, oj... Som jag ljög...
Det tog hela 4 timmar (och lite till) att prova sadlarna! Och jag provade 19 olika sadlar!! Herre jösses.. Men det var både kul och lärorikt och Fredrikt gjorde så att han la upp en sadel på bocken utan att säga någonting om den så fick jag prova själv och känna vad jag kände. Det var faktiskt riktigt roligt och på så sätt fick jag ju inte några förutfattade meningar om sadlarna heller.
Jag provade allt från dom dyraste till dom billigaste men det var Eques Sella som jag fastnade för.
Så efter 4 timmar gick jag ut till min otroligt snälla pappa som stod där och väntade med min buffliga, lossas hingst. Det var faktiskt riktigt bra att dom fick stå där ute och umgås lite. Det gjorde så min pappa började lita mer på sig själv bland hästarna och det skapade även ett band mellan pappa och Atli som pappa uppskattar jätte mycket!
Så prov red jag i sadeln. Den kändes jätte skön men Atli var inte van vid ridhus om man säger så... :P Han hoppade och studsade lite granna så där. Men Fredrik tyckte dock att han såg väldigt snygg ut ändå :)

Så lastade vi in Atli i transporten och lät honom så där och tugga på sitt hö medans vi gick in för att köpa sadeln.
Medans vi väntade på Fredrik som skulle fixa något så började vi kolla på lite grejer. Jag gick direkt till tränsen efter som det var dom som lockade mest efter sadeln. Så kommer pappa bakom mig och säger:
-Men ska du inte ha ett träns då?
Jag: -Nja, jag behöver bara en nosgrimma, säger jag och fortsätter kolla lite granna. Så säger jag:
- Det är så snyggt med V-format pannband.
Pappa: -Men ska du inte ha det då?
Jag: - Men pappa! Har du sett priserna eller? Det är ju jätte dyrt?!
Pappa: -Ja men om du vill ha det här så kan du få det?
Ja, vad säger man i en sådan här situation? Jag ville ju ha det och jag tyckte att jag hade försökt avstyra honom men han envisades så jag sa ja till ett träns.
Så fortsätter jag kolla på lite tyglar och så kommer pappa med sitt huvud över min axel och säger:
- E dom där bra?
Jag: -Nja.. Dom är väl inte bättre än några andra men dom var sjukt sköna att hålla i! *förvånat*
Pappa: Ska du ha ett par då?
Jag: - Men pappa! Det kommer bli jätte dyrt!!
Och sen var visan igång igen och sen igen och igen och igen...

Ja.. Jag kan säga att jag försökte avstyra allt förutom sadeln men han gav sig inte! (Allvarigt talat) Hans argument (förutom dom ovan) var att hans häst skulle ha det bästa! (Atli står på honom eftersom jag var för ung för att få ha honom försäkrad på vårat försäkrings bolag. När jag blir 18 kan han bli min på pappreran också.)
Så det slutade med att vi stod i kassan med: en sadel, ett träns, ett par tyglar, ett par stigläder, ett par stigbyglar och en sadelgjord..
Och jag som bara tänkt att jag skulle köpa en sadel... Det hade tydligen inte pappa...

Så står vi där och Fredrik börjar slå in alla grejer i kassan. Så säger pappa något om rabatt och Fredrik säger då att han brukar bjuda på lite rabatt på alla grejer utom sadeln. Då lyser pappa upp och säger:
- Men då kan du ju köpa ett sånt där bombersbett också! För det får du ju nästan på köpet då! (Ni kan ju fatta hur mycket det andra kostade om vi fick ett bombers bett på köpet...)

Jag hade verkligen sagt nej till bombersbetten eftersom jag tycker dom är jäkligt dyra! Men tydligen så skulle pappa ha ett.. Så det köpte han också...

Ja... Jag kom hem med en helt ny uppsättning av utrustning istället för bara en sadel... Men jag försökte stoppa pappa på varenda grej men han ville ha nytt... Det bukar bli så när pappa är med och ska handla.. Var samma sak när jag skulle köpa tävlings kläder.

Det var historien om mitt besök på Agresta :)

Kram! Jossan

Ps. Jag vill verkligen trycka på att det här är den verkliga historien. Pappa vart helt galen...

Mer dramatisk historia...

En riktig kärlekshistoria...

Ja.. Varför blev det just Atli? Jag vet inte. Det enda jag vet är hur det känndes när jag såg honom första gången.

Men! Vi börjar inte där. Jag tänker berätta hela historien från början. (vänta er ett långt inlägg för nu drar berättar rösten igång)

Det var engång.. såhär att den här gången hade jag bestämt mig för att jag skulle prova många hästar. Jag skulle verkligen hitta den rätta! Den som fyllde alla mina höga krav. Kraven var: 
- mellan 4 och 5 år gammal
- inte tävlad
- mjuk och lätt i munnen
- ha fart i bena men inte sticka
- man skulle kunna driva utan problem
- vara "sport" modellen av islandshästarna
- en valack
- ska kunna gå minst öppen klass med placeringar i framtiden
- vara snäll i hanteringen
- ha mycket utsrålning!
- inte kosta mer än 100'000 kr
- ha mycket man och svans
(Ärligt talat så trodde jag aldrig att jag skulle hitta hästen som hade allt detta...)

Jag började kolla runt och såg en super flott 4 årig femgångs valack och blev kär i hästen som var på bilden. Beskrivningen var precis som jag ville ha min häst och han hade den jätte häftiga färgen: skimmel skäck(!). Han hade hur mycket panlugg och man som hälst och var jätte söt!
Jag tog kontakt med ägaren och bestämde tid för prov ridning. Åh jag var så lycklig. Jag kunde inte titta mig mätt på honom.. Jag tänkte "Gud! Jag som hade tänkt provrida många hästar.. Tänk om det känns rätt. Vad gör jag då?"
Jag kom dit och var jätte spänd och glad. Så går vi ut och ägaren pekar på honom och säger där e han. Det var ganska långt bort i en hage så jag såg inte riktigt. Hon hämtade honom och tog in honom i stallet. Första tanken: "Hmm.. Han ser inte så maffig ut.. Men han e ju söt."
Han stod där snällt i stallgången och såg söt ut ett tag sen skulle vi provrida. En tjej visade honom först. Min tanke: "Hmm... Han har inte jätte bra gångarter... och han ser inte så snygg ut som han gjorde på bilderna.."
(naivt av mig att tro att han skulle göra det men det fanns knappt någon likhet. Jag började undra om det var samma häst!) Så fick ja prova. Det hade stått gummibolls mjuk i annonsen så jag började med att inte ha så mycket kontakt i handen. Men det vill jag säga att det gick inte jag fick ge honom mycket stöd för at han skulle gå i form oavsätt gångart! Och i tölten fick jag bära upp hela hästen!
Jag satte mig i bilen och åkte hem och tänkte: Nej. Han var söt men når knappast upp till mina förväntningar.

Så jag fortsätter kolla vidare och hittar då Atli. Min första tanke: Han har ju snygga lyft på bilden och det tar mindre än en halvtimma att åka dit så jag provar den men.
I det här fallet var det viktigaste att det inte tog mer än en halvtimma att åka dit. Det var alltså en "bara-för-att-provrida-grej".
Så jag tar kontakt med hon som säljer honom, inser att jag vet vem hon är och bokar tid för provridning.
Jag kommer dit. Hoppar ur bilden och väntar. Efter kanske 5 min kommer hon skrittandes på honom och jag blir kär. Jag är säker på att jag fick typ hjärtklappning och hela jag blev aldeles varm! Detta var en kännsla som jag äldrig kännt förut. Jag tror att det var äkta kärlek. Jag fick knappt ur mig ord när hon hoppade av och presenterade sig. Jag bara stod och stirrade på honom! Han var (är) så vacker!! Han hade (har) verkligen utstråling!
Hon hoppade upp och visade honom lite och det var inget jag kunde klaga på jag var stum! Sen fick jag rida och jag behövde inte mer än sätta foten i stigbygeln så viste jag att han var rätt. Han skulle jag ha! Han var min!
Så red jag lite. Han var fjäder lätt i handen, hade lagom mycket fart, var valack, hade utstråling verkade snäll i hanteringen, var sport-modell, hade mycket man och svans, 4 år, inte tävlad, hade mycket benlyft, och kostade 100'000 kr! Han var perfekt!
Jag åkte där ifrån lyrisk! Jag var tvungen att ha honom! Jag kunde inte tänka mig någon annan häst.
Men.. Han var den andra hästen jag prov red. Jag kände att jag var tvungen att rida fler för att vara riktigt säker.

Så jag ringer för att kolla på en till häst, inser att jag känner tjejen som ska visa hästen för mig och bestämmer tid för att komma och provrida.
Denna häst alltså... Verkligen super flott på försäljnings bilderna och han hade mycket lyft men vilket lynne... Jag kunde knappt rida honom. Han backade, han stegrade, han sparka bakut, han bocka, han skenade... USCH! Denna häst skulle kosta 150'000. (Fick reda på det när jag kom dit annars hade jag nog inte äns provridit honom.) Han var sportig men han hade ingen hals! Den var bara rak och typ omusklad. Han såg ut att vara 2 inte 5! Och visst hade han lyft men hästen var okontrolerbar! Det fanns varken stop eller fram när man ville det.. Jag fick väl tillslut någon rät sida på ridningen men fan va jobbig han var!
Min tanke när jag åkte där ifrån: "Aldrig i hela världen vill jag ha den där hästen! Inte ens om han var den sista på jorden!"

Men jag ringde på en ny häst och bokade tid. Men efter några dagar ringer hon tillbaka och säger att det inte gick så vi bestämde en ny tid. Men då ringde Sara (hon som sålde Atli) och frågar om jag ville komma och prov rida engång till och det ville jag ju självklart. Men då var jag tvungen att skjuta på den andra provridningen igen. Så jag sa att jag skulle ringa tillbaka med en tid den här gången.
Jag ringde aldrig tillbaka..

Några dagar efter andra provridningen av Atli så sa mina föräldrar nej. Han var för dyr. Dom hade tänkt sig  en gräs på 70'000 högst . Jag blev jätte ledsen. Jag ville först inte visa det men tillslut brast det. Jag började gråta och tyckte jätte synd om mig själv. (Ganska barnsligt jag vet. Men det var verkligen som om min pojkvänn som jag hade haft i 2 år gjort slut med mig. Jag var verkligen kär i Atli.)
Dagarna gick och plötsligt fick jag ett SMS från Sara där det stod: (ungefär) En annan köpare har lagt ett bud  på honom på 90'000 kr. Jag ville höra med er först eftersom ni var före med att visa intresse för honom.
Jag tänkte att jag skulle göra ett sista tappert försök att få min älskling och sa detta till mamma. Sara hade även sagt på andra provridnings turen att han var väldigt lugn med mig och att vi verkade passa bra ihop. Därför kände jag bra: Varför skulle hon messa mig om detta om hon inte tyckte att Atli och jag passade ihop? Hon måste vilja att jag ska ha den här hästen.
Jag sa det till mamma och hon pratade med pappa och sen bad dom mig att be Sara om lite betänke tid och det fick vi. En vecka för att vara mer exakt.
Mamma och pappa hade nog klurat på det här ett tag för dom kom ganska snabbt till mig och sa så här: "Pengarna som vi får när vi fått Kraflar såld går till hästen men resten får du betala själv med dina spar pengar. Du inser att det är pengar för ett kör kort och lite pengar på din framtida lägenhet eller hus som går åt."
Självklart tänkte jag över det här ett tag. Det är ändå mycket pengar och jag e ganska snål av mig. Men Jag kände att jag kunde bara inte låta min fina älskade Atli gå till någon annan. Han och jag var som menade för varanndra. Så jag sa ja och vi la handpenning på honom.
Sen var det en evig väntan... Och inte minst på veterinärs besiktningen! Oj, oj, oj... Det tog hela dan! (Typ) Men han gick igenom utan anmärkningar inte ens på spattröntken! (Jo, fick en anmärkning för en knöl på svansen som sedan visade sig vara ett insektsbett av något slag.. Ni skulle sett hans överläpp när hon kände och klämde på den! Haha! Det kliade såå gossigt tyckte han!)
Sen åkte vi någon dag senare och skrev på papperna! Sen var han min på riktig min lilla pojk! <3

Jag provred bara två andra hästar... Och jag som skulle rida så många. Haha! Men det var en sådan häftig känsla när jag såg honom. Det är så jag blir tårögd när jag tänker på det! Jag är verkligen kär!



Snipp, snapp, snut, så var sagan slut har sagan börjat! :D
Skrivet av Jossan

Det här är en ganska rolig historia faktiskt...

Hej!

Jag och Jossan kom på att vi har endel historier om hästarna och oss som kan vara roliga att höra. De flesta grejer vi kommer berätta om är ju saker som hände innan vi skaffade bloggen. Men vem vet, kanske ni får en förklaring till något också, det vi hade tänkt berätta om är i alla fall:

Första gången Julia - en ganska rolig historia...

När Stelpa kom till Semtegen - en mer dramatisk historia...

Varför Atli? - en riktig kärleks historia...

Solblesa genom åren - dagen då Solblesa kom till världen och frammåt...

Så dessa, och kanske fler, kommer alltså dyka upp under de närmaste dagarna. Det blir ganska långa texter men vi ska försöka göra det ganska lätt läst ;) och självklart så kommer det komma en del gamla ovisade bilder med detta :P

Kram Julia och Jossan