Igår skulle jag ut och ge Atli kraft foder. Först tänkte jag att jag skulle strunta i att gå ut för att jag ville hem och jag behövde plugga men jag gick ut iallafall och tur var väl det.

 

Jag hade hunden med mig för att rasta henne lite och när jag kikade på hästarna innan jag gick in i stallet så var allt helt lugnt. Så jag fixar foderet och Kessie var jätte duktig och lysnade super bra. Så går jag ut till hagen och ropar på Atli och han kommer gladeligen med spetsade öron mot mig. Jag skulle släppa ut honom i en hage som har lite mer gräs i sig istället för att ge honom hö.

Så jag tar hinken, hunden och hästen och springer ner till den hagen och alla är jätte glada! Jag ställer ner hinken med foder och minst 2 dl vatten i och Atli börjar äta och jag går en sväng med hunden i hagen.

 

Jag ser på håll att Atli börjar sparka med ena frambenet mot hinken och tänker att så brukar han inte göra så jag ropar åt honom att sluta men det gör han ju inte eftersom jag var flera meter bort i hagen. Så jag börjar gå tillbaka och Atli börjar då trampa om kring med baken och verkar allmänt irriterad. 

När jag kommer till honom så slutar han äta och verkar tycka att hinken är jätte jobbig så jag häller ut fodret på marken men han vill inte äta ändå. Jag börjar ju då ana oråd och lyssnar på hans mage men den låter som den ska så jag backar och funderar på varför han håller på som han gör. Då går han iväg och tar en tugga hö en liten bit ifrån mig och går sen vidare igen och funderar på om han ska lägga sig eller inte. Vid det här laget så har grannen L kommit och vi står och funderar över vad han håller på med. Till slut kommer vi fram till att vi tar in honom och skrittar honom ändå för det här börjar likna kolik.

 

Så jag tar och longerar honom i skritt i ca en kvart innan min mamma och bror kommer. Då har jag hunnit messa dom 30 ggr eftersom jag inte kunde ringa och jag har även messat Julia för att henne vet jag att jag kan få tar på. Vid det här laget vill Atli lägga sig ner allt oftare. Vi går till våra andra grannar som är vetrenärer och äger hästar. Hittills har jag skrittat hela tiden och det här är första gången jag stannar på ca 20 minuter. Då kan Atli inte stå. Han liksom bara faller åt vänster hela tiden. Han "fångar" ju upp sig själv men han kan inte stå helt stilla.

Snabbt ringer vi då efter ambulerande vetrenärer och jag fortsätter att skritta framm och tillbaka på vägen.

Det skulle ta ca 40 min för ambulerande att komma och under den tiden blir det bara värre och värre för Atli. Han får ondare och ondare och vill helst stanna hela tiden. Efter ett tag får han svårt att gå på böjt spår så vi försöker gå så rakt som det bara går utan att komma allt för långt ifrån stallet. Jag tycker självklart att detta är jobbigt men fäller bara någon tår då och då och lyckas hålla mig hyfsat lugn. Han bajsar tre gånger under denna tid också så det är inte helt stopp vilket jag är glad över såklart.

Han börjar svettas och även snubbla även fast vi går rakt fram och då blir det jobbigare och jobbigare för mig att se honom också. Att veta att han har så ont att han knappt kan gå och att jag inte kan hjälpa honom gör verkligen ont i hjärtat. Men otroligt nog så lyckas jag hålla mig hyfsat lugn tills Atli nubblar till så illa så han hamnar på knä cv över väger om han ska lägga sig ner eller inte. Då brast det för mig. 

Jag ville ge upp jag ville inte tvinga min häst till att gå längre. Jag fick panik och kunde inte andas. Men jag vägrade släppa min häst. Vi lyckas på upp Atli utan att han lägger sig ner men jag är istället redo att lägga mig på marken.

Att se honom falla på knä på grund av att han har så ont att han inte kan gå lägre var som att någon krossade mig inne från och ut. Mitt hjärta gick verkligen sönder då.

Men med stött rop från familj och grannar så fortsätter jag gå även fast jag hyperventilerar. Jag försökte fokusera på att inte tänka: tänk om eller på vad jag kände utan bara fokusera på min andning. Detta blev lättare och lättare efter ett tag.

 

Det blev sjävklart svårt för vertenärerna att undersöka honom när han inte kunde stå stilla så han fick lite kramplösandelen det hjälpte inte mycket. Så vi försökte bremsa honom men det funkade inte så bra heller. Så då fick han lugnande och smärtstillande det tyckte han var super skönt. 

Vetrenärerna tyckte att det bästa vore om vi åkte in till ultuna med honom så att dom kunde ha koll på honom under natten eftersom han hade så ont. 

På Ultuna gjorde dom ungefär samma saker och gav honom mer smärtstillande och lugnande.

När vi åkte där ifrån (kl ca 02.00) så verkade han må ganska bra dock ganska slut efter kvällen. Han hade också fått dropp.

 

Nu har vi fått besked om att han är pigg och glad och dom ska nu fodra upp honom igen. Så imorgon eller i övermorgon får vi ta hem honom igen om allt går bra.

 

Min älskade fina kille! Du är så stark!

 

You don't know what you got until you almost lost it

 

Kram! Jossan