Igår så började jag rida på banan. Det gick helt okej. Stelpa var lite hetsig och stel till en början men det släppte. Tölten var fin både på volt och rakt fram. Sen gick vi ut på vägen, hon hade fin skritt och tölten fungerade fortfarande. Fick till en ökad tölt på riktigt, tror inte jag har töltat så fort på henne så länge någon gång. Inte med flit i alla fall. Det var rätt häftigt.

Sen kom vi till höger galoppen och resten av ridpasset gick käpprätt åt helvet, ursäkta men så var det. Hon ville inte gå frammåt längre om inte Atli var före. Det var mer pass än galopp och var de galopp så var det vänster. Försökte med hur många fattnignar som helst men det gick inte. Sen skulle vi skritta upp för en lång backe. Nej ska fröken Stelpa, hon skulle tölta. Väl uppe märker hon att det var rätt jobbigt. Jag tänkte skritta ner igen och skritta upp. Mitt i backen så stannar hon och ska inte gå alls åt något håll. Backar en bit uppför backen och sen kan hon gå fram igen. 

Det är verkligen som att åka frittfall med den där hästen, ingen lugn bergochdalbana här inte, det är frittfall. Man jobbar sig upp till toppen och sen helt plötsligt faller man handlöst tillbaka på noll. Ibland är jag så beredd att ge upp på den där hästen. Att vi aldrig kommer komma någonstans. Å andra sidan så har jag på något vis bestämt mig för att det ska faktiskt gå. Och hur arg jag än är så känns tanken på att byta häst jobbig, jag älskar det där envisa lilla stoet. Hennes humör kan vara riktigt jobbigt och jag kan sitta och gråta på hästen. Men ändå så ska det gå. Även fast jag just i de läget inte orkar.

Det är en riktigt utmaning den där hästen, även om hon kanske verkar som en snäll liten ponny. Hon kan ha såna humörsvägningar och en näst intill orubblig vilja och envishet. Hon är tuff att rida och det är verkligen blod, svett och tårar på riktigt.

Jag hoppade av hästen gråtandes med både humör och självförtroende nere vid marken. Och hur sura vi än var på varann under slutet av ridturen så står hon där snällt och väntar och nosar lite när jag hoppat av. Tittar på en med det är löjligt söta ansiktet så att man bara gråter ännu mer för att man inte kan få den fina hästen att fungera.

 

Jag vet inte exakt vad det är som behöver göras. Men såhär kan det inte fortsätta och det är endel saker som ska ändras. Både jag och Jossan tror att vi kanske tränat lite fel. Vi har tränat mycket kort tempo på banan och hästarna har fått "biff"muskeler men inga "långa"muskler. Så nu ska vi börja träna mer och oftare frammåt och kondition. Jag ska se till att ha lektioner in bokade regelbundet, varannan vecka. Sen så börjar vi även med lite kraftfoder för att se hon kanske piggnar till lite. 

Jag vet inte om det kommer fungera, men värt ett försök...;) Här kommer lite fler bilder från tävlingen också.

Kram Julia