Fick insperation från en annan blogg som hade det här ämnet på tapeten och ämnet var om det här med stämningen på tävlingsbanan. Jag har ju ingen erfarenhet av hur det är på andra tävlingar än de som jag har varit på här i mellan sverige och heller ingen erfarenhet av andra dicepliner men det här är då min uppfattning av hur det ser ut:
Jag anser att det är otroligt mycket avundsjuka innom islandshästsporten, i varje fall på regional- och klubbnivå. Man får inte umgås med folk från "andra klasser" = Man får inte umgås med någon som har en häst som får 6or på tävlingsbanan om man själv har en häst som bara får 4or. (Lite extremt men förstår ni vad jag menar?) Undantagen är om man redan innan är kompis med personen, släckting eller om man står i samma stall som den personen, då är det helt tillåtet. Men att försöka hitta "Nya kompisar" på tävlingsbanan är svårt om man inte håller sig till sin "klass"
När jag bytte från min gamla häst till Atli så märkte jag en extremt stor skillnad på en gång!
Jag bytte från en 18-årig valack-valack som var riktigt duktig på lätt nivå men som inte skulle göra så stora framsteg på öppen nivå, till en 5 årig hingst-valack som syns och har stor potential till att gå till SM (med framgång där eller inte är ett oskrivet kapitel, men kval gränsen ska vi nog kunna nå).
När jag fortfarande hade gamla hästen vägrade vissa personer ens kolla på mig, oftast äldre, jag var ingenting värd i deras ögon. Jag var bara ytligare en unge på sin hav-bra häst. (enligt dem, perfekt enligt mig!) Medan då folk av "samma klass" gärna pratade med mig, var trevliga och intresserade. Och inte bara ungdommar då utan även vuxna.
När jag bytte så började helt plötsligt folk som tidigare inte kollat på mig, som tidigare tyckt att jag bara var ytligare en unge, att prata med mig och intressera sig i min häst och mig. Då blev jag värd något för min häst var det. (känns det som) Jag hade även köpt en häst av en person som många kände vilket gjorde mig helt plöttsligt fullkomligt accepterad. Jag blev någon.
Däremot började folk som förr var mina vänner (trodde jag) att vända ryggen åt mig och inte kunna prata med mig även om jag fortfarande var samma människa. Jag kunde försöka att prata med dem hur mycket jag ville men fick ändå inte mer än korta svart tillbaka och då blir det svårt att hålla en konveration i längden... De säger knappt hej om jag inte hejar först.
Det blev en riktig ko-vändning på hela situationen. Jag hade helt plöttsligt "bytt klass" och då började regler om att inte få känna mig inträda samtidigt som det ble tillåtet för andra att skapa kontakt med mig.
Visst har jag fortfarande endel av mina gamla vänner kvar. Det var fler som skapade ny kontakt än som sa upp kontakten men ändå. Jag anser inte att jag har ändrats bara för att jag har en ny häst. Mina poäng har ändrats och jag har utvecklats som ryttare men har min personlighet ändrats?
Tja, inte var jag eller mina närmaste vänner har märkt i alla fall. Visst är jag kanske lite stoltare över mig och min häst nu än vad jag var förr men det är för att jag får kämpa för så mycket mer nu och jag får kämpa så mycket mer annorlunda nu än förr. Får jag inte vara stolt över våra framgångar då?
Jag är absolut inte skrytig med mina poäng på tävlingar! Jag kan vara glad men jag säger inte min poäng om inte personen jag pratar med frågar efter den.
Hehe, Ja det vart ett långt inlägg men kännde att jag behövde sktiva av mig lite om detta ämne :)
Det här är bland de snyggste bilderna jag har på oss. Just här tog han tre-fyra steg som var Perfekt! Men vi fick högst 4.5 av domarna.. Haha fast det var inte så bra där emmellan så jag föstår dom!
